Självkänsla
Självkänsla handlar om uppfattningen om mig själv och den jag är.
Jag har enligt definitionen dålig självkänsla, eftersom jag alldeles för ofta underskattar mig själv som person och har så otroligt höga krav på mig själv. Eftersom det krävs så mycket av mig själv blir jag sällan nöjd med mig själv och det om något är destruktivt.
Eftersom jag funkar dåligt i stora grupper, besväras av ångest med bristande impulskontroll så skulle säkert "pappa Freud" kalla mig jagsvag.
Att känna sig dålig och misslyckad stup i ett tar på krafterna. Och jag vet rent intellektuellt att jag inte är dålig, men känslomässigt är det svårt att säga att jag är bra som jag är.
Det skulle gå att skriva om detta i all oändlighet, men då blir det bara tråkigheter att läsa och jag misstänker att det skulle bli för personligt.
Någon som känner igen sig ??!!??
Tänk om livet kunde vara lika bra och perfekt som många statusuppdateringar på Facebook, hahaha.
På tal om fejjan så läste jag något som stämmer otroligt bra:
-What doesn´t kill you, fucks you up mentally !!!!
Kramisar
Mindfullness
Att vara närvarande i nuet utan att värdera och bara fokusera på andetaget....Hur svårt kan det vara ??!!??
Jag kämpar med att försöka meditera några minuter och köra någon kroppsscanning ibland med varierande resultat, nu ska man visserligen inte gradera mindfullness men jag skulle vilja lägga resultatat på dåligt eller mer dåligt.
Mina tankar och känslor tar över direkt och fladdrar iväg med mig överallt och ingenstans och att då snällt ta tillbaka koncentrationen till andetaget är omöjligt.
Någon som känner igen sig ??!!??
En bra dag kanske tankarna vandrar iväg och fastnar på skor och choklad, en dålig dag blir allt bara ångestladdat och jag känner mig misslyckad med att inte klara av uppgiften.
Anledningen till att jag försöker att tänka mindfullness är att det ska vara bra för att undvika återinsjuknande i depression.
Lyssnade nyligen på en serie som heter New phochology of depression som finns att ladda hem via I-tunes University och den handlar om att minfullnessbaserad KBT (kognitiv beteende terapi) har visat sig effektiv för att minska återfallsrisken i depressioner.
Kramisar
Livet en vanlig onsdag
Tänk att tänka kan vara så fel ibland. Hjärnspöken och negativa tankar har en förmåga att gå från små till stora och enorma problem och här sitter jag och vet inte alls var lösningen finns.
Även morgondagens "problem" har en förmåga att vara påträngande och göra idag till en grubblande dag, och jag har aldrig hört talas om att grubbel någonsin löst ett problem eller fått rätsida på negativa tankar.
Så här kan en vanlig dag se ut för tillfället och de lösningar jag kommer fram till är bara helt ologiska, orationella och ibland sjukt destruktiva.
Visst låter det enkelt, men jag har som vanligt inte tid att ta det lugnt, allt ska helst vara gjort redan igår.
Som ni kanske förstår så är jag grymt avundsjuk på alla som har ordning på tankar, kan njuta av att bara vara och ser möjligheter istället för hinder att bestiga.
Men jag är faktiskt förvånad över att jag skriver om detta och delar det på bloggen för det trodde jag skulle vara något omöjligt. Att lilla jag försöker att formulera mig på ett lagomt sätt om ämnet depression och ångest, utan att det bara blir massa ord utan personlighet, men samtidigt inte för personligt....
Vet inte om jag lyckas att förmedla vad jag känner, men det känns ok att skriva ner det i alla fall.
Bara att hoppas att jag snart mår bättre, psykoterapi är på gång (äntligen) så förhoppningsvis så blir psykiatri-inläggen färre och färre.
Hoppas på en bra dag, och önskar av hela mitt hjärta att min nya I-phone kommer med posten idag.
Ytligt, ja visst :)
Kramisar
Direkt från sjukhussängen
Jaha, då var det högspecialiserad heldygnsvård Psykiatri som behövdes igen :/ . Jag börjar känna mig som en "favorit i repris" på avd. 2 eftersom jag varit här flera gånger det sista halvåret.
Eftersom jag vill ha en positiv blogg så tänkte jag nämna några bra saker med att vara inlagd på sjukhus.
1. Jag kommer inte att dö hungersdöden. Här är det frukost, lunch, fika, middag och kvällsfika varje dag.
2. Jag mår bra av de tråkigt kala vita väggarna, dem hjälper till så jag inte blir överstimulerad.
3. Det finns någon att prata med dygnet runt om det skulle behövas.
4. Vila.
Kramisar
Att vara rädd
Jag tror att jag har glömt bort hur man gör när man lever känns det som ibland. Jag sitter här hemma med mina tankar och är rädd för allt. Rädd för att leva, rädd för att dö, rädd att något ska hända de andra i familjen....
Och skiträdd att jag ska fastna och bli kvar i detta ångest-deppiga skit-tillstånd. Har haft en dålig tid i 15 månader nu så jag tycker nog att det räcker med råge.
JAG VILL VARA FRISK !!!!
Så där lagom uttåtriktad, glad, spontan och tillfreds och lite galen =), för lite knäppgök vill jag nog ändå vara-det är ju faktiskt jag det också......
Någon som känner igen sig, eller har bra tips på saker som gör att rädslan försvinner.
Jag vill bara vara normalt rädd, för normala saker som normala människor.
Vad är du rädd för ??!!??
Nu något positivt, jag har träningsvärk för jag har ridit Dansken i tisdags och det kändes bra. Lusten att rida har inte funnits under några veckor så jag har valt att stå på backen och invänta ridlusten och den är på gång tillbaka tror/hoppas jag. Ridning är trots allt ren sinnesro och mitt sätt att inte tänka på något, utan bara att få vara en stund.
Kramisar
Ett försök framåt
Min nystart blev inte nyår, utan imorgon startar jag på nytt. Tyckte att det passade bra att ta tag i tillvaron igen när tjejernas jullov är slut, och så är det naturligtvis ett jämnt datum imorgon.
Jag har de senaste veckorna gått ner på sparlåga och haft som motto att göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. Det har inte varit några problem eftersom jag varit sjukt trött och slut i hela kroppen och knoppen. Många fler timmar än vanligt har jag sovit bort.
Vad ska då hända nu ??!!??
- Ebba har fixat ny header till bloggen, den fick bli grå, eftersom både jag och vädret för tillfället befinner oss i några nyanser av grått (inte 50) ;) men lite nytt på bloggen vill jag ha.
- -Jag ska snart börja rida igen efter ett uppehåll på några veckor för att jag inte haft någon lust att rida.
- Träna och försöka komma i form till Fjällräven Classic i augusti.
- Jag vill klara av att jobba full tid.
Det kanske inte låter så mycket men det är en himla massa för mig. Jag tycker att det känns mycket bara att veta att julen ska städas ut i helgen......(vill ha julgranen och ljusen kvar några dagar till)
- Och så vill jag naturligtvis vara en ponnymamma på tävlingar i både dressyr och hoppning.
Ebba har börjat trimma på våran ponny Dansken för hon vill tävla honom i år och jag tror hon har sikte på LA dressyr.
Mathilda & Filipppa
Sara kommer att hoppa vår storhäst Prinsen på lokal nivå är planen och även tävla en C-ponny-Filippa som hon är medryttare på eftersom Matilda som äger henne fyllt 18 och inte får tävla ponny.
Så nu ska jag försöka rycka upp mig, jösses vad jag hatar det uttrycket men jag gör ett försök framåt imorgon. Ikväll blir det soffan men en stor godispåse för jag börjar ju inte om förrän imorgon ;)
Kramisar
Gott nytt år
Ett nytt år ligger oskrivet framför oss.
Att äntligen få lägga 2013 bakom sig är hur skönt som helst. Jag har aldrig haft ett sånt jobbigt år förr. Livet är absolut ingen räkmacka och jag vet att jag har en lång väg framför mig innan jag kan säga att jag är inte deprimerad och jag har bara normal ångest, men just idag känns det ändå möjligt att få en friskare tillvaro än det är just nu.
Jag hoppas jag hittar min rätta medicinering, att få påbörja psykoterapi och att få vakna och känna mig tillfreds med tillvaron igen.
Att den här knölen som sitter mellan axlarna kan vara så sjuk i tankar och känslor är helt obegripligt att förstå, att det kan kännas så tomt-som att något saknas men jag vet inte vad det är.
Jag har funderat en del på att acceptera sina begränsningar, är det ett måste för att tillfriskna eller är det att bejaka det sjuka ??!!??
Den frågan får jag fundera vidare på och försöka ta vara på idag som faktiskt är en ganska bra dag =)
Kramisar
Tankar
Nu är julhelgen slut och 2014 närmar sig....Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på nästa år, det kan inte bli sämre än 2013 men jag är livrädd att det inte blir bättre heller.
Försöker tänka positiva tankar, med varierande resultat dock =( .
Jag behöver sätta mål för att ha något positivt att sträva mot, men målen får inte vara för höga eller för svåra för jag vet inte om jag klarar mer misslyckanden.
Svårt att hitta något som ändå utmanar och motiverar......
Kramisar
Dårfinkar & dönickar
Nu, efter 1 vecka på sjukhuset börjar hoppet återvända.
Jag har ju haft så svårt att hitta en läkemedelskombination som fungerar mot min ångest och när jag fick nässelutslag för några veckor sedan var jag övertygad om att det finns nog inga läkemedel som funkar.
För att slippa en långdragen upptrappning hemma så är jag på sjukhuset (Gökboet;)....) och får läkemedel i högre dos på en gång.
Just nu längtar jag hem till familjen och julstöket. Jag tror och känner att det kommer nog bli en fin jul i år och ser fram emot att köpa julgran, slå in paket och bara få vara hemma med familjen.
Om den känslan håller i sig, så har jag kanske, banne mig hittat/fått läkemedel som matchar min knasiga hjärna.
Håller tummarna !!!!
Kramisar
Snälla jultomten......
Här kommer min önskelista.
Jag vet ju att de flesta saker jag oroar mig för, de kommer aldrig att hända men ändå kryper ångesten fram utan förvarning och känslan av att nu kommer något farligt att ske.
Jag brukar beskriva det som att titta på skräckfilm och du hör musiken, du vet att något farligt/skrämmande snart kommer fram men du vet inte alls vad det är.
Det jobbigaste är inte att få hjärtklappning, tungt att andas eller att bli kallsvettig, det jobbigaste är att en del av mig vet om att det är bara en känsla och intellektet talar om för mig att nu är dina känslor ute och cyklar. Vetskapen om att allt bara "är på låtsas" och att jag inte kan ta kontrollen över det skapar en otrolig frustation och maktlöshet.
Om tomten tycker att jag har varit snäll i år så skulle jag gärna vilja ha verktyg att handskas med tankarna innan de tar över och ge mig kontrollen tillbaka.
När jag ändå önskar så vill jag gärna ha ett sabreringssvärd och några par vandrarstrumpor :)
Kramisar
Biverkningar
Varför kan inget bara flyta på ??!!??, det känns som om det kan bli fel så blir det så =( .
Tänk om det fanns lyckopiller......
Försöker landa i ännu ett misslyckande, att det ska vara så förbaskat svårt att hitta rätt läkemedelsbehandling för min depression och min ångest. Lyckades med att få nässelutslag av den tabletten som sattes in för några veckor sedan, den som skulle verka stämnings-stabiliserande när jag trappat upp den, men så långt hann jag inte.
Tillbaka på ruta ett, och här vill jag inte vara.
Kramisar
Jämna siffror, ja tack
Jag har funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra med min blogg, och mina psykiatriska bekymmer. Jag kommer nog lägga ut lite såna inlägg när jag känner för det, varför vet jag inte men det känns ändå ok att dela med sig om vardagens dilemman ibland, men långt ifrån allt.
Jag avskyr ojämna siffror och det kan ibland gå till överdrift att allt ska vara jämnt. Av någon konstig anledning skapar ojämna siffror ett obehag och det blir ångestladdat. Jag klarar siffran 1 och 5 men sen är det tvärstopp.
Lösgodis är ett bra exempel: Jag kan en bra dag ta jämna antal skedar, medans dåliga dagar så blir det ett jämnt antal av varje godissort......
-Min hjärna är troligt korkad ibland.
Kramisar
Ett depressivt inlägg
Det här är det första inlägget på min blogg som handlar om mig själv från min depressiva och ångestladdade sida.
Jag går inte in på några detaljer men 2013 suger fett. Haft depressiva besvär och ångest sedan tonårstiden till och från.
Jag har alltid haft som mål att ha en positiv blogg och kämpar ofta med att hitta de där små sakerna i tillvaron som faktiskt varit/är bra, eller hyfsat bra.
Bloggen kan säkert upplevas som ännu en "min perfekta vardags"-blogg men mitt liv är ingen perfekt tillvaro.
Jag hoppas att jag kommer till en tillvaro som är:
Jag kämpar sedan ett år med en svår depression,och fruktansvärt mycket ångest som inte vill svara på behandling,
Jag har provat det mesta i läkemedelsväg och står idag mitt i en ny läkemedelsupptrappning och står - väntar plikttroget i kö för psykoterapi. Måste erkänna att jag är skiträdd för att påbörja terapi- jag vill helst bara att de ska göra en tolkning av mig och fylla mig med svar, vet inte om jag har kapacitet att jobba med mig själv och det som finns under locket.
Stora delar av dagarna har kantats av en känsla av att inte räcka till, jag har gått sönder och jag håller på att ha sönder det som finns runt om mig, min familj förtjänar något bättre.
Jag vill : Wake me up when it´s all over-when I´m wiser and I´m older.
Så nu var det sagt och jag kan fortsätta att leta de små sakerna som gör min blogg till vad som kan tyckas "en perfekt vardags-blogg". Jag har ju bakat matbröd medans jag bloggat ;) och ska träna ikväll.
Självklart har jag bakat jämna antal tekakor och naggat alla med 10 eller 12 gaffeltryck- råkar ju ha lite tvångstankar också och träningen är jobbigt fysiskt men att vara bland folk är svårast, då jag råkar ha en skopa social fobi som pricken över i.
Kramisar
