Vid den här tiden på året brukar jag vara i ganska god form. Många mil i skogen. Men i år kom en radiusfraktur med tillhörande operation i vägen. Jag sitter här med min gipsade arm och tycker synd om mig själv idag. Saknar känslan av att orka, saknar doften av blommor och skog och jag saknar lugnet i kroppen och knoppen. Ingen vandringsresa är inplanerad. Känns tomt. Jag vet att det ”bara” är tillfälligt men var det tvunget att hända den bästa tiden på året? Känner mig lite låg av att vara så begränsad. Jag vill helt plötsligt göra allt som inte är möjligt. Det är så illa att badkrukan som hatar att visa sig i bikini vill hoppa i sjön. 

Nu får det vara färdigt med gnäll för idag, imorgon ska jag till handkirurgen på återbesök och då kanske jag slipper gipset. Håll tummarna för mig då, att allt läker som det ska.

 

 

Kramisar