Acceptera psykisk ohälsa
Att acceptera att jag har en kronisk sjukdom som kräver livslång medicinering är f_n inte det enklaste. Det här med acceptans kommer jag få jobba med länge, troligen för alltid, men det är väl bara att acceptera att jag är inte bra på allt ;) ;)
Ibland tror jag att acceptera min psykiska ohälsa är att låta den ta plats och finna mig i att jag inte mår bra. Att acceptera är samma sak som att ge upp kampen mot ett bättre mående.
Ibland tror jag att acceptans innebär att jag ska leva med mina svagheter och göra det bästa av situationen.
När kan man säga att man har accepterat sin psykiska ohälsa ??!!??
Jag vänder och vrider på ordet acceptans och det verkar vara tolkningsbart i oändlighet.
Vad innebär acceptans av psykisk ohälsa för dig ??!!??
Ja-a du... Acceptans av psykisk ohälsa är för mig att omgivningen slutar betrakta den som mår dåligt som "konstig", "klen", "störd" och förstå att detta inte är något "hittepå" och att man inte bara kan "va lite gladare, för fan". När psykisk ohälsa inte längre ses som något fult, utan som att man råkat stuka hjärtat eller eller får gå med gipsad själ ett tag, men att det inte är "fel" på en, då snackar vi! :)
Tack så mycket :) Jag rör på mig väldigt lite, blir någon kort promenad ibland, så jag har bara gått ner i vikt genom att ändra kosten. Vet att jag borde ut och gå varje dag, men det är svårt när mående gör det svårt att bara gå ut med soporna. Blir mer under mina bättre perioder.
Ja ordet acceptans är svårt. Jag försöker tänka så (när jag kan) att jag accepterar att det är jobbigt och svårt nu men att det inte betyder att det alltid kommer vara så. Men när jag mår sämre är det där med acceptans extremt svårt.
Kram
Jag tänker nog inte ens i formen av acceptans. För mig är det nog mer så att jag är lite galen och det är en del av mig på samma sätt som att jag kan vara fruktansvärt envis
Jag blir faktiskt inte klok på det där med acceptans i just detta sammanhang, om jag ska vara ärlig... Ska jag gilla läget och inte streta emot, men samtidigt kämpa för att göra allt som "friska" människor kan? Ska jag akta mig för att "bli min diagnos", men samtidigt akta mig för att "förneka min diagnos"? Människor som vet hur allt ska vara verkar det finnas gott om, jag är inte en av dem.
Jag kan inte satsa för hårt på "det kommer att bli bättre sen" - jag är redan medelålders, har en obotlig sjukdom, har gått massor av år i terapi och testat stora mängder mediciner (och lite alternativa behandlingar). Om det faktiskt blir bättre framöver är det kul, men inget direkt att räkna med. Just nu försöker jag göra saker jag tycker är roliga i den mån jag orkar, och även unna mig att vara bitter när jag behöver det, fast hitta kanaler för det som inte går ut över andra personer i omgivningen för mycket. Sjuk humor är rätt bra också ;)
Kram!
Acceptans är knepigt när det kommer till psykisk ohälsa, och jag är lite delad i just detta. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli "frisk" (har bl.a Bipolär Sjukdom) då det inte är något jag kan ändra på, men jag kommer nog aldrig acceptera att vara en helt annan människa månader i sträck (i depressiva episoder framförallt). På något sätt känns det som att om jag accepterar att må dåligt så kommer jag sluta fightas, och det vägrar jag. Men vi behöver mer acceptans från människor som aldrig lidit utav psykisk ohälsa, att höra att man "överdriver" eller ska "skärpa sig" är inte bara ett slag i magen utan rakt igenom kränkande. Vi behöver acceptera att psykisk ohälsa finns och nog alltid kommer göra det, men för det får vi aldrig normalisera t.ex. självmord, det SKA vara en stor grej. Som sagt; jag är lite delad här haha😊 kram
