Jag kämpar på med min psykoterapi och jag tar mina ordinerade piller. Det är inte så enkelt som det låter.

Livet är ganska snällt för tillfället. Visst har jag fortfarande sämre dagar men jag är inte i det kolsvarta hålet i alla fall. Tacksam för varje timme, varje dag som inte består av ångest och självmordstankar. Jag skulle inte säga att jag är frisk ännu men jag har kommit en rejäl bit framåt. Vågar inte riktigt lita på att det faktiskt är helt ok, jag är fortfarande rädd och ganska vilsen i det hela. Jag törs inte leva fullt ut, jag stänger liksom av mina känslor ibland för det är så ovant och skrämmande att befinna sig i den friska världen. 

Livet är inte det enklaste att förvalta med en tilltufsad hjärna men jag får väl ta en dag i taget och försöka övervinna rädslan. Försöker intala mig själv att jag är den viktigaste personen i mitt eget liv. 

Lycka till Cecilia !!

Kramisar