Visst låter det enkelt, men det är det inte. Jag har så svårt att slappna av de stunder jag mår bra, jag vet att jag borde njuta men min skruvade hjärna har full beredskap och väntar bara på att det ska bli dåligt igen, att ångesten ska komma tillbaka. På nåt sjukt sätt så är det tryggt att må lite dåligt, jag känner igen den känslan. Jag är oftast rastlös och stressar för att bli färdig men kommer fasiken aldrig dit, jag blir aldrig färdig. Jag vet ju knappt hur det är att vara frisk och ångestfri så det skrämmer mig, men jag  tänker inte sluta att kämpa för sinnesro.

Om ångest var relaterat till storleken på hjärnan så skulle jag tacksamt ta emot en i en valnöts storlek.

-Jag vill vara vanlig, vad det nu är ....

 

Idag ska jag försöka njuta av att det snart är helg, att jag följt min diet bra i 5 dagar, att jag får en ny dressyrsadel till min kära Dansken.

Ha det gott allihopa :)

 

 

Kramisar