Filosofiskt värre

Jag behöver inget vatten för att få känslan av att drunkna, jag drunknar lätt i en sjö av ångest, tankar och känslor. Mina läkemedel och min psykoterapi håller huvudet ovanför vattenytan men jag får fasiken inte sluta trampa vatten själv, för då sjunker jag. 

Nu börjar jag förstå att jag alltid kommer vara tilltufsad, men jag förstår också att jag med rätt hjälp slipper en sjö av kvicksand, så det finns hopp om att det kanske kommer att bli bättre. Jag skriver kanske för vissa dagar känns det fortfarande hopplöst.Jag vill slippa trampa vatten hela tiden, det skulle vara skönt att bara flyta med lite grann utan kallsupar.

Jag kommer aldrig heller kunna gå på vattnet men vem kan det ??!!?? 

Även här börjar jag förstå att jag inte kan kräva det omöjliga, det går att lyckas ändå.

Kan jag inte gå på vattnet, då bygger jag en bro istället. Jag har bara svårt för att hitta material och ritning till rätt sorts bro.

Snacka flummigt inlägg, hahaha men det bjuder jag på :)

Kramisar 

Det känns lite tröstlöst ibland, även om man kan bli rätt bra på det där vattentrampandet med åren så håller jag med dig om att en semester hade varit skönt... att slippa alltid vara så alert på tecken att något är på gång som man ska behöva ta itu med. Men jag hoppas att du så småningom ska känna att du trots allt är ett ess på vattentramp!

Kram!

<3