Vad är lycka ??!!??

Tänka sig, efter 9 månaders väntan har jag äntligen fått en psykologkontakt och vi har påbörjat terapi. Nu när det verkligen händer är jag rädd och det känns otroligt farligt.

Innan jag gick dit första gången var jag mest orolig för att det skulle vara en tant till att prata med. Jag har så svårt för snälla försiktiga tanter som klappar mig på huvudet och säger snälla saker.

Inget illa menat med att vara tant, det är bara det att jag passar inte ihop med den typen av människor.

Jublade inombords när jag träffade psykologen och konstaterade att här är en rak och tydlig människa som kan säga ifrån och peka med hela handen om det behövs.

Just nu mår jag halvdåligt, men det är stabilt dåligt och det känner jag igen och är van vid, en förändring av det kan ju bli sämre (ja vet, att jag inte ska tänka så negativt, men det går av bara farten) och det vill jag inte så det är svårt att göra de där förändringarna som skulle kunna förbättra livet. Låter konstigt att inte våga ta steget, men rädslan och ångesten sätter verkligen käppar i hjulet.

 

 

När jag bara vill ge upp, måste jag försöka tänka på varför jag hållit kvar så länge och då brukar det kännas bättre en stund för det finns faktiskt mycket bra saker i mitt liv också.

Det är otroligt svårt att jobba med sig själv, speciellt när jag vissa dagar inte ens tycker om mig själv eller vill vara med mig själv.

Önskar ibland att jag kunde fly och bli någon annan. Eller sudda ut det som varit och börja om på på ett oskrivet blad.

Förtjänar jag att må bra ??!!??

Det är en fråga som ständigt dyker upp och den har jag absolut inte något bra svar på.

Självklart svarar intellektet men känslomässigt så säger jag Nej. Att ständigt svänga mellan gott och ont och inte veta vilket tillstånd jag vaknar med nästa morgon sliter och tröttar ut mig vansinnigt mycket.

 

 

Jag vill bli frisk men vet inte riktigt vad det innebär och hur känns det ??!!??

Vad är lycka ??!!?? När är du lycklig ??!!??

 

 

 

 

Kramisar

Du är inte ensam om att vara rädd, jag tror vi alla är det mer eller mindre. Jag har kämpat så många år för att få hjälp, och nu när jag fått den är jag livrädd. Vem är jag utan min ångest? Något som hjälper mig i min kamp är att veta att jag inte är ensam, att det finns folk där ute som faktiskt förstår. Så, det kanske kan hjälpa dig också, att veta, att det finns så många i det tysta som förstår dig, som går igenom samma sak, som känner din rädsla. Styrkekramar <3