Jag vet inte varför men jag har alltid varit en Av eller På-människa. Just nu befinner jag mig nånstans i mellanmjölkens land, det jag menar är att jag för tillfället varken är av eller på.

 

Jag mår antingen halvbra eller halvdåligt och det är en konstig känsla att vara i mitten av skalan för det är olikt mig. Jag hoppas att det är bra att vara här och ska försöka att stanna upp en stund.

Ångesten kommer och går, den är min värsta fiende men känns även en vän, visserligen en dålig kompis men jag måste nog inse och acceptera att vi kommer att hänga med varandra resten av livet, men förhoppningsvis inte så ofta eller så intensivt som det sista året.

Jag har en tendens att glömma bort att det finns något som heter lagom, något att träna på de dagar jag mår halvbra, eller ännu bättre helbra dagar. De kanske kommer snart......

 

 

 

Kramisar