Jag jobbar på att ta dagen som den kommer, inte grubbla om igår eller ha ångest inför imorgon.

Funderar över livet, om allt stort och smått.

Jag har tankar som ibland tar över och är mer eller mindre destruktiva och de behöver bytas ut mot hoppfullhet. Ibland är tankarna bara rappakalja och jag känner mig helt bakom flötet.

-Som att se ljuset i tunneln, men då tror jag att det är ett tåg som kommer och vågar inte gå mot ljuset. Nu har jag mått dåligt så länge att det börjar bli vardag och att förändringar kan stressa mig, även om de är mot det bättre. Låter till och med knäppt i mina öron.

Ibland känns det som om alla depressioner gjort mig alldeles för tilltufsad i huvudet att jag glömt bort hur det är att vara frisk, må bra och njuta av dagen som den är.

Jag vet att jag troligen behöver medicinera livet ut för att jag har en sårbarhet för psykisk ohälsa och det har jag nog nästan accepterat och förlikat mig med.

Att bli peppad framåt med ord som

• Du är stark

• Ge inte upp

• Du kan ta dig igenom det här

Kan ena dagen vara motiverande för att nästa dag trycka ner mig i skorna och känna mig värdelös och orden blir en börda att bära på. Jag försöker verkligen att tro att det faktiskt är sant, jag vill ju vara en överlevare.

 

När jag startade min blogg 2012 var tanken att den ska vara positiv, och nu har den blivit delvis en psykiatriblogg och jag hoppas det är positivt också, att det kan hjälpa mig att tillfriskna och om någon annan skulle vara hjälpt av det jag skriver är det självklart mer än positivt.

Min man påtalade för mig att jag måste bli bättre på att lyfta fram mig själv positivt på bloggen och det är väl absolut värt att fokusera på.

 

 

Kramisar