Kan tyckas konstigt men jag upplever att tiden går så sakta, men jag hinner ingenting. Jag vill så gärna klara av att leva utan att be om hjälp när ångesten har ett järngrepp om mig eller när jag är för uttröttad. Då kan även det enklaste vara ett superstort hinder i vägen.

Vissa dagar klarar jag inte att t.ex handla mat eller ringa det där samtalet jag borde.

Det svåraste jag har är att erkänna att jag inte klarar detta själv, utan jag måste be om hjälp för när det kommer till psykiatri är inte ensam stark.

Jag vill ju helst vara oövervinnerlig men alldeles för ofta kan jag inte ens sätta ord på vad som besvärar eller tynger mig. Hur ska jag då få någon annan att förstå varför jag gör som jag gör, när jag själv inte kan förklara varför.