Ångest eller ångest ??!!??

Jag vet att alla någon gång i livet har ångest och att det är normalt, men jag har också upplevt en annan typ av ångest, den sjuka varianten som inte är som små svarta fläckar i tillvaron. Den som äter upp mig inifrån och gör hela tillvaron svart. Då all tid och kraft går åt till att hålla sig levande och att överleva. Känslan av att inte stå ut, vilja krypa ur kroppen, och med hjälp av tvångstankar/handlingar hålla sig kvar i katastrofkänslan och bara fokusera på att andas.

När känslan av att inte stå ut en sekund till är som starkast, då logiskt/rationellt tänkande är en utopi, då livet gör så ont att leva- det är ingen vardag som jag önskar någon att få uppleva.

Ångest som gör att pulsen rusar, det blir tungt att andas och händerna blir alldeles kallsvettiga, det är inte samma sak som att inte kunna välja mellan Aftonbladet eller Expressen eller ångra något man sagt eller gjort på senaste festen. 

Att få höra att ångest inte är farligt och att det går över är ingen tröst när det är som värst, när läkemedel inte mer än tar udden av eländet, då är det mer än svårt att tro att livet någonsin ska bli normalt.

Att beskriva ångest med ord är inte det lättaste, och den upplevs troligen olika hos olika personer, det här är mitt försök att sätta ord på vad jag upplevt.

Jag är idag mer tillfreds med livet och mycket av det kan jag tacka min familj för. De har hjälpt, stöttat och bara funnits här hela tiden.

Nu ska jag bara lära mig att välja mellan Aftonbladet och Expressen ;)

Vad är ångest för dig ??!!??

Kramisar