Idag har jag av någon anledning tänkt mycket på en liten tjej, jag aldrig fick lära känna.

1998 var jag gravid, och utan någon som helst anledning avstannade graviditeten v 29 och våran tjej fick inte chansen att födas levande.

Det är en upplevelse jag hoppas att alla slipper genomgå, men händer det så finns inget alternativ.

 

 

Jag har accepterat att jag aldrig kommer få svar på varför det hände och har kommit fram till att jag har som alla andra ett liv att leva och jag har rätt till att må bra och vara lycklig.

Tiden efter en sån här händelse är jobbig på många sätt, ett sorgearbete som ska genomlidas och när man väl kommer genom detta på andra sidan så är man tilltufsad men fortfarande levande.

 

Ordspråket "Det finns inget ont som inte har något gott med sig" tycker jag är skitsnack, för det finns inget positivt med vissa saker i livet, men jag väljer själv hur jag hanterar det och vad jag skapar med livet efteråt.

Så det här att det ordnar sig, det gör det för att jag ser till att lösa problemet.

 

 

 

 

Ta hand om varandra, kramisar