Lyckopiller

 

 

Piller, tabletter, mediciner, läkemedel.

Jag är tacksam att de finns så missförstå mig inte. Utan läkemedel vet jag inte hur jag mått eller om jag ens varit i livet. Ändå är jag så less på att varje dag skölja ner tabletterna med vattnet. Känns inte rätt att behöva vara beroende av dessa små piller för att må hyfsat bra. Jag vet ju att mitt mående rasar utan tabletterna men ändå känner jag ett visst motstånd till att ta dom. Jag gillar inte tanken på livslång medicinering.

Jag är nog lite bitter idag.... men är det nån mer än jag som känner så här??!!??

 

 

Kramisar

 

JA! Jag avskyr verkligen mediciner egentligen och nu känner jag mig som ett vandrande apotek 😮

Jo verkligen! Och många gånger har jag

Suck, blä för att försöka kommentera på mobilen, nu sitter jag äntligen vid datorn! Jag och mina piller är allt en hatkärlek! Det är dessutom inget snack utan det är livet ut som gäller för mig, fast envisa jag har förstås försökt sluta ändå... Där jag står just nu är att jag försöker analysera mer exakt VARFÖR jag inte vill ta piller. Vad döljer sig bakom känslan? Småskolans "jag vill vara som alla andra" (innan man insåg att ingen var som alla andra)? Köper jag samhällets myt att det är fult med piller, fast konstigt nog samtidigt fint med vitaminpiller och hälsokost? Varför? Vill jag kunna fixa allt med egen viljestyrka, och gör jag samma sak med t.ex. lunginflammation? Så där vänder och vrider jag på det, känslorna får finnas men intellektet ska banne mig också få sig en genomkörare. Det är helt enkelt lite för mycket som står på spel nu för att min inre trotsiga sexåring ska få styra och ställa HELA tiden. ;) Men nog skulle jag kunna skriva en hel uppsats om detta... Kram!

Jag känner också motvilja mot mina tabletter. Tror inte att det spelar så stor roll om det är psykmedicin eller vanlig som man måste ta. Lika träligt oavsett